Vem tar vem – och vem blinkar först?

Efter att Sverigedemokraterna i slutet av förra veckan släppte sitt krav på ministerposter för att stödja en ny regering, har positionerna i regeringsförhandlingarna skiftat något. Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist fick som väntat nej av riksdagen till att bli regeringsbildare, men Centern har behållit momentum som tungan på vågen i viss mån genom att avkräva både Ulf Kristersson och Magdalena Andersson att senast i morgon, fredag, återkomma om hur deras respektive regeringsbildnings-”paket” ser ut. Det handlar både om politik och positioner – men varken S eller M har några starka skäl att visa sina kort för C.

”Vem tar vem”-leken fortsätter således mellan riksdagspartierna – men kanske viktigare i just denna stund är vem som blinkar först. En flyttad röd linje innebär nämligen också att den spelteoretiska kalkylen förändras för övriga aktörer, och inget parti har något att vinna för egen del på att skynda fram ett lösningsförslag, om det inte innebär att partiets relativa position förstärks. Det är också den sannolika förklaringen till varför det har varit påtagligt tyst från KD, L och MP den senaste tiden.

Kristerssons möjlighet är Anderssons problem

Sonderingsuppdraget ligger i skrivande stund hos Ulf Kristersson, som har fått förlängd deadline till tisdag nästa vecka. Magdalena Andersson uppgav å sin sida under gårdagen att förhandlingar pågår mellan de rödgröna partierna och Centern, och har sagt att hon inte vill att talman Andreas Norlén lägger fram förslag för riksdagen att rösta om Ulf Kristersson som regeringsbildare – såvida Kristersson inte lyckats sy ihop en majoritet för sitt regeringsalternativ.

En knäckfråga för Magdalena Andersson är emellertid alltjämt hur hon ska dels förmå Vänsterpartiet att släppa sitt kongressbeslutade krav på att ingå i den regering de ska stödja, dels lösa ut det politiska innehållet för en sådan regering på ett sätt som gör att Centerpartiet kan godta den. Om de forna Allianspartierna lyckas komma överens om ett regeringssamarbete som SD släpper fram, blir det svårt för S att matcha det budet gentemot C.

Regera är mer än att bilda regering

Att bilda regering är inte heller allt. Det gäller att ha en tillräckligt stabil jämvikt för att regeringen ska kunna överleva under mandatperioden, om man har som ambition att genomföra reformer som tar lite tid. Dessutom blir regeringen svag om den inte kan räkna med att få igenom sitt budgetförslag, vilket är en lite annan process. Även om SD skulle släppa fram en ny ”Alliansregering” skulle SD samtidigt kunna hota att lägga en egen budgetmotion, om regeringens proposition inte följer SD:s prioriteringar – och då skulle en hypotetisk gemensam S-V-MP-budgetmotion vinna i riksdagen. Ett parti som inte är tungan på vågen för regeringsbildningen kan således bli det för statsbudgeten.

Förberedd eller oförberedd

De nu pågående förhandlingarna åt olika håll handlar mycket om psykologi, spel och taktik. För oss som bryr oss mindre om vem som tar vem och mer om vilken politik som kommer att drivas, blir rapporteringen om diverse möten, utspel i sociala medier och analyser av formuleringar i partiledarintervjuer lätt tröttsamt. Men det är samtidigt svårt att avstå från att försöka förutspå det framtida politiska innehållet utifrån en tonändring hitåt eller en blinkning ditåt. För, som Fredrik Reinfeldt en gång uttryckte det, den som inte är förberedd är oförberedd.